Hann inte med så mycket igår. Klev upp lite senare, segade framför datorn och skrattade så vi grät åt Googles engelska översättning av bloggen. Så höll vi på till efter lunch då vi åkte in på en shoppingtur i SoHo. Annica lyckades få Fredrik att prova en blåvitrandig tröja på J. Crew som satt så bra att det bara var att hosta upp 193 dollar (ca 1300 kronor). Men den kommer passa skitbra till sjömansbyxorna från Beyond Retro. Nästa anhalt Uniqlo där Fredrik kunde botanisera bland t-tröjorna med tryck. Köpte tre stycken.

En snabb resa hem för att kasta i oss mat och duscha innan konserten på Webster Hall. Himla fin lokal, som en blandning av Södra teatern och Berns. Och tydligen stället där New Yorks indiecrowd samlats. Första bandet hette The Luyas. Rätt dåliga men med potential att bli nåt. En låt var faktiskt nästan bra. Flummig konstskolerock i starkt behov av producent. Och kanske ett AA-möte.

Andra akten, Extra Life, var det sämsta Fredrik hört. Förment självdistanserade texter och pretentiösa poser blandat med bombastiska utvikningar värdiga ett dödsmetalband från Tyresö. Som Amon Amarths och Soft Cells förståndshandikappade barn ungefär. Sångaren såg ut som om han faktiskt tyckte det var synd att Type O-Negative-sångaren dog. Dyker säkert upp på Arvika nästa år. Huga! Owen Palletts favoritband dock. Även ovanstående. Men det är ju sånt man säger om sina kompisar.

Owen Pallett var jättebra som vanligt. Tredje gången Annica såg honom. Tyvärr är ju senaste skivan långt ifrån lika bra som hans tidigare och han koncentrerade sig mycket på det senaste materialet, som man ju gör. This Is the Dream of Win & Regine och The CN Tower Belongs To the Dead bjöd han dock på. Samt avslutade med den obligatoriska Mariah Carey-covern. Ruggigt bra. Annica fick ståpäls. Kändes lite lustigt dock att Owen stod på scen och riggade själv innan spelningen. Magin förtas ju lite.

Starka Tequila Sunrise-drinkar på stället. Kostade en dollar mer än blaskölen. Sprang runt på de olika våningarna i byggnaden, såg ett band i The Studio som heter The Wind-Up. Not half bad för att vara på demostadiet. Mycket skivbolagsscouter. På ett av dansgolven dansade några brudar kring ett berg av de där sportbagsstora jätteportmonnäerna som går som handväskor nuförtiden.

Pratade fylleskotska hela vägen till Doc's. Annica åkte hem efter en blasköl. Fredrik kände sig rastlös och tog en nattpromenad på Manhattan. Träffade fyra fulla filurer som bjöd med honom på fest i närheten av Gramercy men de verkade lite väl bortkomna så efter att insett att de aldrig skulle hitta festen dumpade han dem och knatade västerut mot Madison Square Garden, blev erbjuden sex av en fallen kvinna runt trettiofjärde gatan och Broadway och fem minuter senare togs han själv för prostituerad av latinosnubbe i hatt. Still got it!

Fredrik tänkte avsluta prommisen med att kolla in om Times Square verkligen aldrig sov och sen ta Q:et hem när han sprang på exotisk dansare på väg hem från jobbet och de började prata. Kvällen avslutades med att de satt och kastade filmminnen på varandra på nattöppet Diner vid 43:e gatan i ett par timmar. Trodde inte en strippa skulle ha Groundhog Day, Sjunde Kontinenten och Underground som favoritfilmer. Solen var på väg upp när tåget passerade över Manhattan Bridge.

Ytterligare en fantastisk dag i staden som faktiskt slumrar till lite ibland.